Var? Folkungavallen i Linköping. När? ca 17.40.

Vi ställde oss direkt i kö för att hämta ut våra nummerlappar. Jag hade nummer 79. Sen började den eviga väntan till start. Vår starttid skulle vara kl 18.50.

Jag hade under dagen ätit ägg och stekt svamp till frukost, tacofärs med ost och creme fraiche till lunch och sen 1,5 kokt ägg, en hallonsmoothie samt två finn crisp med smör och ost 2 timmar innan loppet. Jag hoppades att det skulle räcka.

Konstaterade att det var kallt. Riktigt kallt. Jag frös om mina händer. De var som isbitar. Vilken tur att Fredrik övertalade mig att ta på mig en extra långärmad tröja för annars hade jag nog frusit ihjäl…

Fullt av folk som skulle gå, lunka, jogga, springa eller springa fort!

Laddade! Fredrik skulle springa fort, och jag, ja.. jag skulle orka mig igenom och få en hyfsad tid.

Fredrik (t.v) spanar in den första uppvärmande gruppen som skulle springa 10k.

Vädret blev väl inte exakt som SMHI förutspått, men det regnade bara lite grann under själva loppet. Här står vi inne i ett tält som Corren slagit upp.

Kl 18.50 gick starten för grupp nr 2 som skulle springa 5 km. Det var enormt mycket folk! Över 10.000 var anmälda redan innan loppet och kön till efteranmälan hade inte varit kort.

Banan började med uppförsbacke. Sen sträckte den sig förbi Berga (där jag och Fredrik tidigare sprang 5 km i pulszon 3 bara nån vecka tidigare), nedanför vattentornet (backe efter backe igenom villaområden), igenom ett skogsparti (vätskestation), längs med Stångån, förbi Sporthallen, uppför en gräsbacke (se upp för halt underlag!) och in på Folkungavallen igen (mål!).

De två första kilometerna var ganska jobbiga mentalt. Jag har inte löptränat på ett tag pga mina ben, och har hittills mest sprungit 2,5:an i skogen. Efter kilometer 3 ökade jag tempot, kanske något sent men dels var det svårt att veta vilket tempo man skulle hålla (hade ingen pulsklocka), dels var det många uppförsbackar och dels var det packat med folk hela sträckan. Jag kan nu i efterhand känna att jag kanske mesade lite väl mycket den första biten. Visst, jag hade kunnat bli skittrött redan vid kilometer 3 och vilja bryta(?), men är det lopp tror jag att man fungerar lite annorlunda.

Vid ett tillfälle försökte jag kämpa mig förbi en tant med gåstavar som tog upp halva banan. Som vanligt hade jag svårt för att begripa varför man ställer sig långt fram om man vet att man ska promenera. Någon som har svar på det?

På slutet lyssnade jag på en remix av en av mina favoritlåtar – Strangelove med Depeche Mode. Under hela loppet hade jag lyssnat på både hård och glad synth. Allt från Front 242 och Nitzer Ebb till Yazoo och Erasure.

Fredrik fotar folk efter målgång i väntan på mig.

Väl in på Folkungavallen (snart i mål!) sprang jag för glatta livet! När jag tar i så hårt får jag en läskig känsla i diafragman (tror jag att det är). Det känns ett band under bysten som liksom kläms ihop och jag får en väldigt sur känsla just där. När den känslan uppstår vet jag att jag springer allt jag har! Det var nästan bara jag som spurtade i mål förresten. Det tyckte jag var konstigt. Och kanske folk tyckte jag var konstig som sprang som om det vore på liv och död, fast det är faktiskt ni som är konstiga. ;)

Hade ingen pulsklocka under loppet, utan kände att det kunde vara dags att släppa kontrollen lite. Fredrik som sprang snabbt fick låna den istället. Han kom i mål ca 9 min före mig. Det blev inget PB, men jag sprang på min näst näst bästa tid. Det var inte dåligt, men inte heller bra. Hyfsat skulle man kunna säga.

Det var det. Jobbigt! Trångt! Kul!

Nu ska vi väl bara anmäla oss till det där Midnattsloppet så jag har någonting mer att se fram emot.

Mamma hade skickat pengar i namnsdagspresent ser ni.

Tusen tack mamma! Hopprepet kommer nog också till användning ;)

Förändringen på utsidan är en sak, förändringen på insidan en annan.

Jag har totalt ändrat min inställning av motionens och träningens betydelse. Jag tränar idag regelbundet vilket jag aldrig tidigare har gjort. Tvärtemot vad många andra gör har jag motionerat för att jag kunnat och inte för att gå ner i vikt. När man förlorar kilon blir man smidigare och det är väldigt mycket lättare och roligare att röra på sig. Tänker ofta på det här uttrycket:

Är människor feta för att de är lata, eller är de lata för att de är feta?

När jag var yngre var motionen ett naturligt inslag i vardagen (Ja, jag var spinkig). Jag var ju ute en hel del och vissa kompisar bodde en bit bort så jag fick ta cykeln etc. Jag transporterade mig alltså av egen maskin vart jag än skulle. Under den senare perioden av gymnasiet var jag så stillasittande man kunde bli. Jag hade lite tidigare gått upp flera kilon i vikt av olika anledningar (bl.a. p-piller) Började tycka illa om min kropp och hamnade i en ond cirkel. Sen träffade jag Fredrik år 2002 och det blev många kvällar i soffan med godis. Gick upp 16 kg totalt.

Då var en halvrask promenad på 20 min en pina. Så jag förstår varför kraftigt överviktiga personer inte vill röra på sig för att gå ner i vikt. Med LCHF behöver du heller inte göra det. Du kan äta god och mättande mat under tiden du går ner i vikt, och börja träna någonting du tycker är kul när DU och DIN KROPP är redo! :)

Eftersom jag inte kört slut på mig idag valde jag att sätta igång en kär ny vän. Jepp! Jag är helt förälskad i den här DVD-filmen! Det kanske inte är så smart att promota någonting som inte längre finns att köpa, men chansen finns ju att ni kommer över den här DVD:n och då vill jag slå ett slag för den.

Jag fick den med tidningen iForm för iallafall minst ett år sedan eftersom den låg i en flyttkartong sedan förra flytten som var för 1 år sen nu. Vilket under att jag inte kastade den! Brukar anse att sådana här skivor och böcker (och allt var det är) som följer med tidningar är skräp nämligen. Förra året tränade jag inte nämnvärt heller, jag förstod iallafall inte vitsen med att träna core.

Den viktigaste att träna upp för mig är bålstabiliteten, dvs. mage och rygg. Jag har alltid haft en dålig hållning och suttit mycket framåtlutad vid datorn, men det i sig har inte varit skäl nog att göra någonting åt det. Numer inser jag hur viktigt det är att träna bålstyrka när man löptränar, för efter ett tag tenderar överkroppen att sjunka ihop när man är ute och springer om styrkan i rygg och mage inte är tillräckligt god. En dålig hållning gör att du inte orkar springa så långt.

DVD:n har två nivåer – nivå 1 som är lättare och nivå 2 som är svårare. Man kan också välja träningstid – 30 eller 45 min för varje nivå. Ikväll tränade jag efter nivå 2 i 45 min. Nivå 2 känns alldeles lagom för mig med världens sämsta bålstyrka, konstigt nog.

Den här övningen är en riktig killer för min mage & rygg!

På 60 sek: