Vad söta ni är! Jag blir väldigt glad när ni kommer med uppmuntrande ord :-) Känner mig mycket bättre nu, men måste fortfarande lära mig att bara blogga när jag verkligen verkligen vill det. Det får inte bli slentrianmässigt, för då ledsnar jag.
Sedan i torsdags har jag varit hos min farfar i Vimmerby. Jag har verkligen fått slappna av och myst med deras chitzu Tindra. Men även om det är skönt att få ta det lugnt och få maten lagad åt sig, så blir jag rastlös efter ett par dagar ;-)
Idag skulle farfar och Inga-Lisa till IKEA så jag fick skjuts hem till Linköping. Tindra var hos mig under tiden och följde efter mig vart jag än gick då jag donade och plockade undan tills de kom tillbaka.
Fredrik plingade på dörren och kom med ingredienser till ostkakan jag skulle göra och bjuda på. De tyckte att den var jättegod, vad kul! Det är inte så ofta jag får komplimanger för min matlagning.
När de sedan åkte hem till Småland igen passade jag och Fredrik på att umgås lite. Han hade varit söt och köpt ett presentkort på Village till mig. Vet inte hur jag ska kunna välja något bland allt fint som finns där!
Sen ville jag springa, men det ville inte Fredrik. Jag ville också åka och köpa stekpannan från Ica som blivit testvinnare två gånger i rad i Plus. Då bestämde vi oss för att ta två flugor i en smäll. Jag sprang till Ica Maxi och Fredrik gick i raskt tempo. Kunde inte riktigt springa så långsamt även om Fredrik går väldigt fort, så jag låg hela tiden framför honom. Sprang fram och tillbaka några gånger och såg det som en chans att öka på distansen lite.
Fredrik hade lagt märke till mitt löpsteg när jag springer långsamt och hur jag ser ut är jag ganska medveten om. Men jag blir glad när andra påtalar för mig hur jag springer, om det är i upplysningssyfte det till säga. Han kallade mig för ”linjelöparen”. Då jag springer långsamt springer jag nämligen som på en linje med fötterna och liksom ”vispar” med dem, och så landar på utsidan av fötterna. Höfterna får nog jobba onödigt mycket. Kan vara därför jag får ont just i höfterna när jag springer långt.
Så jag försökte jobba bort det där på hemvägen och sprang ifrån Fredrik. Jag fokuserade på att inte springa som på en linje och det gick genast snabbare. Det kändes bättre och jag kände att jag sprang ”snyggt”. Oerhört trevlig känsla! :-) Det var som att benen hade sitt eget liv och att det var mitt flås som satte begränsningen. Halsen blev lite öm av den kalla luften efter ett tag och när jag nästan var hemma kände jag mig ganska färdig.
Det var nästan enbart barmark den vägen jag sprang och det bidrog såklart också till den härliga känslan!
Här kan ni se hur tillbakavägen var snabbare än ditvägen, trots mördarbacken upp mot Bergsrondellen. Den gula markeringen visar då jag stängde av klockan inne på Ica.
Efter flera dagars slappande med undantag av några hundpromenader kändes det skönt att få springa av sig lite. Nu gäller det bara att jag försöker springa med den här fotisättningen och löptekniken i fortsättningen också. Kanske inte kan hålla det tempot som fotisättningen ”tvingar” mig till under en längre tid i början nu, men så småningom blir ju konditionen bättre.
Till middag åt vi blodpudding med stekt ägg och bacon. Stekpannan funkade toppen! Efter maten tog vi ett bubbelbad med tända ljus.
Den här dagen har varit underbar på många sätt! Jag har fått umgås med några av dem jag verkligen bryr mig om, jag har sprungit bra och sett på Himlen kan vänta – ett år senare. Jag såg alla tidigare avsnitt i helgen. En helt underbar och gripande serie!
