Cykel, Landsväg, Tjejvättern

Racereport: Tjejvättern 2013

Nu ska vi se om jag kommer ihåg någonting från igår. Det är nästan så jag vill förtränga det.

Korta versionen
Det söööööög! Trallalalal!

Långa versionen
Vi hämtade ut startbevis i Motala i fredags. Motala ligger bara 4 mil från Linköping så det var snabbt kirrat.

I går (på loppdagen) åkte vi till Motala och starten så vi var där 20 min innan start. Fredrik och Leffan var med mig som supportrar och de lämnade av mig och min cykel en liten bit från starten eftersom det var svårt att hitta parkering. Jag rullade ner till starten och hade lite över 10 min till godo. Min start gick sent – 11:10.

IMG_0707

Vi rullade iväg och det gick väldigt lugnt ut genom Motala. Vi fick ligga bakom en följemotorcykel en bra bit. Till slut släppte han om oss och vi cyklade på. Jag kanske cyklade på lite väl hårt för jag hade sagt till mig själv att ta det lugnt innan Omberg, som ligger vid drygt halva biten, för att inte ta slut på mig själv. Men det gick så fint tyckte jag. Låg i 25-26 km/h och hängde på en klunga. Vi cyklade förbi Vätterviksbadet, där jag campade med farfar och hans husvagn när jag var liten, och strax därefter kom vi till Vadstena.

Strax efter Borghamn kom första depån (35 km). Där stannade jag och tog saft och bulle. Tog en extra bulle och satte bak i tröjan. Tänkte att den förmodligen skulle komma till användning.

Rullade ut ur depån och möttes såklart av “väggen” – mördarbacken upp på Omberg som alla snackar om. Fredrik hade försökt trösta mig innan loppet med att säga “men du har ju sprungit uppför Omberg, hur svårt kan det va?”. Haha! Ja, Ombergslöpet gick förvisso 2,5 km rakt upp på Omberg men det var för ett par år sedan och jag var säkert 15 kg lättare.

IMG_0709

Jag försökte ge mig på att cykla en bit men insåg att jag skulle behöva gå, så jag klev av hojen och ledde den uppför. Backen var lång, riktigt lång. Jag var förbannad och sket fullständigt i den fina utsikten över Vättern på höger sida. Nu HATADE jag Omberg. Gräv bort skiten! tänkte jag.

Men efter regn kommer solsken och vi fick till slut swisha nerför också, så här låg jag på ordentligt. Så skönt att äntligen få valuta för allt slit. Efter Omberg hade jag hört att det skulle gå nerför i typ två mil, så jag hade förväntat mig en skön tur nu. Det gick OK fram till Väderstad där Fredrik och Leffan stod och hejjade på mig.

tjejvattern
Foto: Leif Nilsson

Sen efter Skänninge vid 75 km började det verkligen gå åt helvete. Segaste biten på hela loppet. Uppför och motvind och jag kände bara “jag vill bara slänga cykeln i diket och gå hem”. Alltså det tog ALDRIG slut, det var sånt segt uppförslut och det räcker för mig. Så fort jag ser ännu mera uppåt framför mig får jag ångest och vill bara kliva av och ge upp. Jag fick aldrig chansen att ta igen mig här. Så vid varje backe gick det bara sämre och sämre.

Efter 100 backar var det äntligen bara ett par kilometer kvar till mål så jag lade i en extra växel och gav mig på en spurt. Men stopp! Broöppning. WTF?! Vem fan åker igenom med båt när det är cykeltävling och vem fan tillåter dom att åka igenom?! Vi var många tjejer som stod här och var irriterade. Till råga på allt så gick båten i ultrarapid och när den äntligen var igenom kom en till båt. Jahapp, min måltid på 4:15 gick åt skogen.

IMG_0712

Men! Jag kom i mål på 4:18 iallafall. Jag är inte nöjd med tiden, men å andra sidan handlade det här loppet om att bara komma i mål. Det kände jag redan efter halva biten, och då var det 5 mil kvar. Jag hade fått kriga så jävla länge och det var så skönt att äntligen kunna stanna och omfamna Fredrik. Fötterna hade domnat bort för länge sen och axlarna hade ballat ur.

IMG_0713

Om det är något jag ska vara stolt över är just det faktum att jag tidigare cyklat 55 km som längst och varit i rörelse i 2:45 h som längst. Att bara vara i rörelse i 4:18 h är huge för mig. För jag är ingen med uthållighet. Jag gillar pass som ligger runt 1-1,5 timme på cykling och runt 30 min för löpning.

Jag har ju inte mått så bra den senaste tiden. I två veckor har jag lidit av yrsel på grund av att jag slutat ta ångestdämpande medicin (kanske borde ha laddat lite inför backarna ohohoo!) och minsta fysiska ansträngning har känts som att bestiga ett berg. Men nu är det gjort. 10 mil. Aslångt.

varvtider

Previous Post Next Post

You Might Also Like

10 Comments

  • Reply Emma B. 9 juni, 2013 at 10:53

    Heja dig! Sjukt starkt och bra jobbat! Till och med jag tyckte att den omtalade ombergsbacken var jobbig! Men jag hade inte hört om den innan heller så det kom som en liiiten shock för mig. Jag tänkte hela tiden; tar den aldrig slut el? Haha. :P Jag brukar ju aldrig tycka att de här mördarbackarna som folk snackar om är så jobbiga, men denna VAR jobbig! Men upp tog jag mig utan att gå och jag är grymt stolt över de.

    Du ska va hej dundran stolt över dig själv. Bara att ta sig i mål är en prestation! 10 mil är sjukt långt! Och du har ju nyss köpt din racer också, så all respekt till dig!

    Nu till följdfrågan, kommer du delta i några fler landsvägslopp efter detta? :D

    • Reply dessi 9 juni, 2013 at 11:01

      Haha! Ja jo, jag ska cykla fler lopp. Jag vill ha revansch! Roxen runt i augusti arrangeras av klubben och är 83 km lång:

      http://www.ckhymer.com/roxenrunt/

  • Reply anette 9 juni, 2013 at 11:10

    Stark jobbat. Jag cyklade också igår. Jag bävade också för Ombergsbacken. Men jag blev positivt överraskad. Det gick lättare än vad jag hade trott. Visst klev av cykeln i två omgångar o traskade en bit. Men sen när jag kom upp så var jag “lyrisk”. Håller med om att det var skit piss o vademecum sista två milen in till mål. Läs gärna min upplevelse av rundan i min blogg. Kram

  • Reply Josefin 9 juni, 2013 at 12:34

    riktigt surt med bron… man tycker ju de borde kunnat fixa det på något sätt…

  • Reply Margareta P 9 juni, 2013 at 12:34

    Bra jobbat. Skulle aldrig klara det. Blir tröttare än trött redan vid en mil. Kul att du kunde genomföra det. kram

  • Reply Sofia 9 juni, 2013 at 14:24

    När jag cyklade TV 2010 var jag rädd för Omberg. Men efter att ha haft grotesk motvind och stundvis sidovind i 3 mil, kändes Omberg som en baggis det året. Sedan dess (gjort en TV och en HV med racer efter det) har jag inte tyckt att den har varit något speciellt… Så det beror nog på vilken resa man har haft fram tills dess…

    Bra kämpat!

  • Reply Rickard 11 juni, 2013 at 19:51

    När du såg backarna VILLE du ge upp skriver du, men du gjorde det inte utan fortsatte ändå vilket är det viktiga!
    För övrigt tycker jag att det är ganska kul att vi har beskrivit vår känsla angående broöppningen på nästan exakt samma sätt i våra blogginlägg: “Broöppning! WTF!?”
    Hahaha! :)

    • Reply dessi 11 juni, 2013 at 20:44

      Hahaha ja visst är det härligt med lite broöppning? ;)

  • Reply Gunilla Lindström 6 februari, 2016 at 22:22

    Fantastiskt rolig skildring av din tjejvättern. Gänget som sitter här har aldrig skrattat så mycket. Det var en underbar inspirationskälla för vår kompis som ska cykla tjejvättern första gången 2016. Eller i alla fall för oss andra 😃.

    • Reply dessi 7 februari, 2016 at 12:09

      Tack snälla Gunilla! Vad kul att inlägget gladde er :) Sitter faktiskt själv och småfnissar nu när jag läser igenom det ett par år senare. Hälsa kompisen lycka till!

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.