Cykel, Mountainbike

Hur jag fegade mig runt Fjällturen

Fjällturen.. Ett lopp, en upplevelse jag har svårt att beskriva. Jag kan prata om det i timtal med Fredrik, men att skriva ett blogginlägg om det känns svårt. Det är som att försöka förklara hur man kör bil för någon som inte har körkort. Man måste ha upplevt det för att förstå. Förstå vilken häftig grej det var och hur ofantligt tufft det var.

Kl 10 gick min start i Bruksvallarna ca 10 min från hotellet. Fredrik skjutsade mig dit och begav sig sedan till sin start i Funäsdalen då vi skulle cykla olika distanser.

Jag pratade med några smålänningar som skulle cykla för första gången och när starten gick hängde jag på en av dem en bit, tills leran kom. Eftersom jag är relativt nyskadad så hade jag tänkt att ta det lugnt, köra mitt eget race och kliva av och leda cykeln om det fanns risk för att falla eller liknande. Så jag ledde cykeln igenom leran och vipps var hon försvunnen. Här efter kändes det som att jag låg sist. Jag hörde ingen och såg ingen.

Efter lite slingriga stigar och grusvägar kom jag ut på en asfalterad bilväg och cyklade på den ett par kilometer. Den vek av höger upp mot Mittåkläppen, och det var här som det tuffaste på hela Fjällturen började. 7 km av konstant uppförslut och en backe på 22% lutning. Det var lika jobbigt att leda cykeln som att cykla. Så jag varvade mellan att cykla och att leda cykeln. Jag fick sällskap av ett par och sedan en tjej som jag cyklade med den kommande milen. Jag tror det tog 1,5 timme att ta sig upp på Stortrappåsen 940 meter över havet. Hon tog några väldigt fina bilder på mig däruppe. Tack vem du nu än är, jag glömde ta ditt namn!

Vi skiljdes åt efter ytterligare en bit då hon uppenbarligen var piggare än mig. Min energi började sina och även om det var plan stig så var jag tvungen att pausa gång på gång. Dricka vatten, känna gråten i halsen. Det var så fruktansvärt varmt, bromsarna (flygfä) var på mig och ville käka och nästan ingenstans fanns det att ta skydd från solen.

Den första och enda vätskekontrollen kom när det var 7 km kvar. Då hade jag alltså cyklat i 27 km varav minst hälften var upp på fjället eller upp och ner och upp och ner. Inga direkta tillfällen att vilrulla på alltså.

Vid vätskekontrollen fick jag massor av vatten, sportdryck och banan. Jag fick också min vattenflaska fylld. Glad i hågen över att äntligen kommit hit och vetskapen om att det inte var så långt kvar cyklade jag iväg. Jag åkte på stigar och myrar med smala spänger (här gick jag återigen eftersom jag inte ville åka av en spång och slå mig) och fantastisk utsikt över Ramundberget. Vid slutet av en bro som gick över en fin bäck hojtade några åskådare att det bara var 2 km kvar. “Va?! Är det sant?” ropade jag. Härligt!

Resten av biten gick nedförs, backar av uppcyklad djup lera. Här fick jag också leda cykeln. Jag såg åtminstone en cyklist som fastnade i den djupa leran och tjongande över styret. Mjuk landning förvisso, men jag ville ta mig i mål helskinnad så jag gick ned med cykeln i sakta mak. Mitt i en lerbacke hörde jag en tjej till vänster om mig ropa “Dessi!”. Det var Helena som kom åkandes. Hon körde 58 km tävling. Vi hann växla några ord innan hon fortsatte. Så kul att träffa henne! Jag följer ju hennes blogg och hon är en jätteduktig cyklist.

Sista sträckan innan mål gick längs bäcken bakom Ramundbergets Fjällgård (hotellet vi bor på). En brant backe med åskådare i toppen och sen en liten raksträcka in i mål! Där träffade jag Helena igen och speakern räckte fram micken till mig och frågade hur det hade gått. Paret som jag hade cyklat med en bit i de värsta uppförsbackarna träffade jag också. 10 min senare rullade Fredrik in. Han var lerig upp på låren och ville ha någonstans att lägga sig ner. Så vi lade oss på en gräsplätt och pustade ut en stund. Sen gick vi ner till bäcken och tvättade av våra cyklar och gick upp på hotellrummet och duschade innan vi gick ner till hotellrestaurangen och åt middag.

Loppet var finfint arrangerat. Varningar utsatta på lite läskiga partier (hjälpte mig massor, då var det liksom inget snack om jag skulle cykla utan jag ledde cykeln), funktionärer som visade vägen och hejjade. Publik som stod och hejjade och gjorde att det kändes lite lite lättare. Andra cyklister som hejjade och växlade några ord som “Jag har fan kramp överallt!”.

Det tog mig nästan 4 timmar att köra 34 km. Resultatet av ett fegande runt a la “oj en sten! bäst jag går av cykeln” och massor av backar :) Det kanske hade gått snabbare om jag inte var skadad och behövde gå mycket, men jag är glad att jag genomförde loppet och gjorde det till en upplevelse. När jag blev trött och pausade tog jag fram kameran och knäppte lite bilder. Fina vyer fanns det gott om :)

Ryggen då? Jo den kändes bra hela vägen, jag hade nog inte ont någonstans faktiskt. Men nu såhär efteråt har jag träningsvärk i benen. Fredrik har haft så ont i natt att han var tvungen att ta värktabletter. Edit: Han hade kramp i låren den sista biten in i mål och det var eftersviterna av detta som gav honom smärtor.

Över lag var Fjällturen vackert och faktiskt roligt. Jag plågas gärna fyra timmar om det är på en mountainbike i fjällen :)

DSC02055

DSC02058

DSC02081

DSC02052

DSC02084

DSC02083b

DSC02087

DSC02089

DSC02092

DSC02094

DSC02095

DSC02099

DSC02067

DSC02069

DSC02110

DSC02112

DSC02114

DSC02115

DSC02118

DSC02140

Previous Post Next Post

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Katarina 22 juli, 2014 at 22:33

    Vilken prestation av dig att genomföra cykelloppet!
    Grattis!

    • Reply dessi 23 juli, 2014 at 00:02

      Tack Katarina! :)

  • Reply elisabeth 21 april, 2016 at 09:04

    Hitta ditt inlägg , iår 2016, skall jag och min man köra 40 km. Vi längtar.
    Ha det bra !

    • Reply dessi 21 april, 2016 at 09:44

      Vad kul! Det är ett vackert lopp. Lycka till! :D

    Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.