Browsing Category

Tävling

Mountainbike, Tävling

Sisten i mål får silver!

Fotade bröllop i 8 timmar igår och hade inte så mycket förväntningar på dagens race. För det är svårt att äta tillräckligt när man är iväg och fotar bröllop då man sällan har så många stunder att sätta ner kameran och ta en paus. Men jag vaknade pigg rätt tidigt idag och starten i Sya (en liten fin håla mellan Mantorp och Mjölby) för 10 km gick inte förrän kl 13:15.

Sya Trail alltså. För de som ville kunde man springa på förmiddagen och cykla på eftermiddagen. Några olika distanser att välja på. 10 eller 32 km mtb. Kände att jag inte skulle palla att riva av 32 km bara sådär så Fredrik och jag hade anmält oss till 10 km. Oavsett hur det skulle gå så kunde vi ta det som ett träningspass.

Det var charmig stämning vid motionsanläggningen i Sya och när vi hämtade nummerlapparna fick jag höra att vi var totalt 3 tjejer som skulle cykla 10 km. Så jag kunde som sämst ta broms sa jag skämtsamt. De flesta valde alltså att köra 32 km, jäkla supermännsikor det där!

Starten gick och Fredrik valde att cykla tillsammans med mig. Han låg strax bakom hela tiden och pushade. Det var varvbana, två varv a 5 km. På första varvet var det en liten kille som kraschade i en dammig kurva i skogen. Och mannen framför mig kraschade som en följd av det, och jag drog av cykeln jag med. Jag fick bara lite skrapsår medan lillkillen hade slagit i svanskotan och mannen framför mig blödde från ansiktet. Vi checkade att de var OK och meddelade funktionärerna en liten bit bort.

Lite smått skärrade cyklade vi vidare och varvade. Här började jag ta slut. Jag fick verkligen sota för att ha ätit för lite igår och inte laddat upp med tillräckligt med käk till frukost. Jag hade underskattat hur jobbigt 10 km i skogen kan vara. Så andra och sista varvet gick ju så segt och jag ville ge upp flera gånger. Men då var det bara 3 km kvar så jag kunde ändå ta på målet mentalt och fortsätta.

I mål fick jag veta att jag kommit tvåa. Ena tjejen som körde hade fått punka tidigt och kunde inte fortsätta. Fredrik kom också tvåa! Så vi kom sist i vår klass men tog ändå silver. Sjukt!

Såg sen i resultatlistan att vi var totalt 6 tjejer som startade och fem som kom i mål, alltså TOTALT på båda distanserna. Och skitmånga killar. Varför är det så?







CykelVasan, Mountainbike, Tävling

Race Report: Cykelvasan 45 km 2012

Äntligen får jag dela med mig av en tävlingsberättelse igen! Det var ju länge sedan, i september i fjol rättare sagt.

Cykelvasan 45 km gick av stapeln fredagen den 10:e augusti med start i Oxberg och mål i Mora. Både Fredrik och jag var anmälda. Vi gick upp toktidigt på fredagsmorgonen för att bila 5 timmar upp till Mora. Vi hade fixat i ordning cyklarna med cykelväska och liknande så de var i toppskick! Bilresan gick ganska segt men tack vare att jag åkte ombytt hade jag mina vadderade cykelbyxor på mig vilket gjorde att jag slapp träsmak i baken av allt sittande.

Till slut var vi äntligen framme i Mora! Vi hittade en stor parkering vid vattnet där typ alla verkar ha parkerat men vi hittade en plats. Vi fixade med det sista ombytet, på med rätt skor, handskar, hjälm och glasögon. Sen cyklade vi bort till målområdet för att lämna in cyklarna och ta bussen till starten i Oxberg. Vi cyklade lite fel och jag skulle vända genom att göra en u-sväng. Klickade ur höger fot som jag brukar men glömde att jag satt fast med vänster fot när jag skulle svänga runt på vänster sida och föll mot marken. Det måste varit världshistoriens långsammaste fall men där låg jag på backen iallafall. Det gjorde inte ont men jag skrapade upp vänsterknät så att det blödde. Gick in på en bajamaja och torkade av det värsta. Vi lämnade in cyklarna till en av lastbilarna för transport till starten och själva hoppade vi på en buss.

Väl framme i Oxberg började det regna. Fan också, tänkte vi. Inte nog med att vi ska cykla typ ganska långt, ska vi behöva göra det i lera också? Vi sökte skydd under någons husbilsmarkis och som tur var slutade det regna efter ett par minuter. Då kom också vår lastbil med cyklarna.

Vi hämtade upp nummerlapparna och chippen och hjälptes åt att fästa dem på varandras ryggar. Än var det ca 2 timmar kvar till start. Jag fick mitt skrapsår omhändertaget av några sjukvårdare och jag kände mig fit for fight. Vi kikade på när 30 km-klassen startade och även de första som startade i vår klass – 45 km.

När det var ca 30 min kvar till start gick vi in till startfållan och ställde oss där vi skulle – i startgrupp nummer 10.

Vi startade klockan 15:20. Starten gick till speakerns röst “Nu är ni välkomna att cykla iväg. Lycka till!”, ja nåt sånt sa han. Vi körde iväg och åkte ihop en liten bit innan Fredrik tyckte det gick för söligt och vi skiljdes åt. Jag hittade ganska snabbt en bra rygg att ligga bakom. Det var en stark dam i klass D50-nånting och hon hade rödvit cykeltröja och svartröda cykelbyxor. Försökte minnas hennes nummer men jag är så dålig på sånt!

Banan började ganska pang på. Det var in i skogen ganska direkt med knöliga vägar med mycket sten. Redan efter 5 km fick jag möta mjölksyran och hann tänka att det här var redan mycket tuffare än vad jag trodde. I en nedförsbacke slogs jag av en hemsk syn – en man hade på något sätt åkt omkull och slagit i ansiktet. Det var fullt av blod och sjukvårdare var där för att hjälpa honom. Jag blev alldeles skärrad. Mina tankar går till honom! Kort därefter fick jag syn på ännu en hemsk olycka och jag började undra vad det var för dödslopp jag hade gett mig in på.

Strax innan första depån vid ca 14 kom första mördarbacken. Hittills hade jag kunnat sitta i alla backar genom att använda riktigt låga växlar, men den här var inte att leka med! Dels var den brant men sen såg jag inte vart den slutade. Jag fick helt enkelt klicka mig ur pedalerna, kliva av cykeln och knalla på uppför. 95% gjorde likadant så jag kände mig inte så usel.

Efter 1,5 timmes cykling kom vi till första depån i Hökberg där man kunde få i sig banan, sportdryck, blåbärsdricka och bulle. Jag tog nog alltihop för jag hade börjat känna mig hungrig kilometerna innan. Det kändes mysigt att komma dit på något sätt. Det var två sidor som var uppradade med gula markiser och alla volontärer var skitbra på att erbjuda förfriskningar och energi. Alla var glada runt om kring och solen sken. En riktig drömstart!

Jag stannade inte så länge utan ville iväg ganska snabbt för att inte tiden skulle ticka iväg. Här efter någonstans kom vi till ett riktigt snabbt parti med hårdstampad traktorväg. Här kunde jag cykla på i fint tempo. Två-tre gånger under loppet cyklade vi ut på en asfalterad bilväg där det gick nedför alla gånger och det var så underbart skönt att kunna dra på lite utan att det kändes som att man skakade sönder av alla ojämnheter. På något parti var jag uppe i 44,5km/h!

Jag hade cyklat om damen med rödvit tröja och hängde nu på en kille och hans dotter lite halvt. Körde om dom ibland och blev omkörd ibland (dock var jag före dem i mål).

Andra depån var i Eldris och dit kom jag efter 2 timmar och 8 minuters cykling. Här tog jag samma förfriskningar som sist och kände av ännu en kick! Nu var det bara drygt 25 min cykling kvar och jag lade in en andra växel. Jag kände att jag hade mer att ge och att jag inte var på väg att ta slut så jag körde på.

Sista milen in i mål gick snabbt. Passerade många ända ner till startgrupp 4 som startat långt före oss och det kändes bra. Här tog jag min Snickers som jag haft i bakfickan på tröjan. Dock jävligt svår att äta, tog lång tid att tugga så jag knappt kunde andas.  Minns att sista kilometern gick på gräs inne i Mora och det var lite segt, men rätt snabbt kom asfalt och jag gav mig på en spurt! Körde om en kille men blev omcyklad av två andra. Jag hade inte så mycket mer att ge och jag var så nöjd över att jag äntigen var på väg in i mål så jag kunde inte bry mig mindre. När jag åkte under målbågen kände jag en stor lyckokänsla skölja över mig! Och precis efter såg jag Fredrik på höger sidan med världens största leende. Jag fick en stor kram och nån kommentar om att han var imponerad och att jag måste tagit in mycket tid på slutet med tanke på de resultat-sms han hade fått. Själv hade han kommit i mål på 2:09.


I mål efter 2h33min cykling och på plats 298 av 543 tjejer och 27:e plats i D25.

Jag lade mig en stund i gräset för att ta igen mig lite innan vi gick bort och fick våra medaljer. Vad stolt jag var! Risken med sådana här lopp är ju att det kan döda cykelglädjen om det är så att man tycker att det är hiskeligt jobbigt eller att banan är tråkig eller så. För mig blev det precis tvärtom. Cykelvasan har ökat min cykelkärlek och jag är övertygad om att jag kommer fixa 9 milaren nästa år!

Arrangemanget: Jag vill säga tack till arrangörerna och alla volontärer som gjort det här till en sådan bra upplevelse. Transporten av cyklarna och transporten av deltagarna gick klanderfritt. Inga problem med vare sig att hämta ut nummerlapparna eller ta sig till start. Mycket tydliga markeringar längs med banan och volontärer som stod med flaggor vid lite trixiga och svårtydda partier och alla som serverade energi vid depåerna. Till och med vädret var kanon.

Min egen prestation: Jag är nöjd med mitt första mtb-lopp! Jag tog i precis som jag skulle och disponerade krafterna bra när jag ser tillbaka på det, möjligen att jag hade kunnat cykla lite snabbare den första milen. Jag lydde rådet att ta det lugnt i början men körde sedan på när jag insåg att jag skulle fixa detta. Nu såhär ett över ett dygn senare är det svårt att sätta en ansträngningsgrad eftersom det bara är det positiva rosenskimret jag minns. Men jag tog i och svettades för fullt utan att ta i absolut max då det var mitt första lopp och jag inte visste exakt hur jag skulle göra eller vad som väntade efter nästa krön. Kroppen höll ihop väldigt bra och jag upplevde ingen smärta eller stelhet någonstans.

Jag kan konstatera att jag är ganska snabb på rakorna och nedförs men jag tappar mycket där terrängen är lite jobbigare och i backarna.  Till nästa gång behöver jag träna på backar, backar och backar! Här kan jag vinna många minuter och onödig mjölksyra.

Vet ni vad det bästa är? Att jag redan efter mål var sugen på att cykla mer :-)

Tack för alla lyckoönskningar och gratulationer! Det värmer och känns lite extra kul att ta emot dom nu när det gick så bra.

Ps. Om ni orkade läsa hela är jag impad! :)

Löpning, Tävling

Göteborgsvarvet 2012

Jag sprang inte i år. Jag har knappt tagit ett löpsteg sedan i höstas och är inte alls i form. Min roll i årets upplaga av Göteborgsvarvet var att agera fotograf och hejjarklack.

Någon som definitivt var i form var Fredrik! Han hade kommit igång igen sedan han bröt foten på Höstmilen och limpade i mål där i skogen utanför Norrköping. Vi kom till Göteborg igår och vi sov över på hotell. Vi besökte mässan och jag köpte ett par rosa kompressions-sleeves från CEP och ännu ett par strumpor från GoCoCo. Jag blev dock förvånad över att inte se Merrell ställa ut. Inga barfotaskor syntes till.

Idag begav vi oss till startområdet så vi var där ca 45 min innan start. Vi samlades upp vid Akeles samlingsplats och hann önska varandra lycka till. Anders Kleist var favorittippad bland svenskarna. Jag och coach-Jonas pappa gick bort till ett bra ställe där jag kunde ta lite schyssta bilder.

När vi sedan gick tillbaka mot startområdet stötte jag på min naprapat Karin, så vi stod och hejjade på alla löpare precis innan mål. Hon hade skickat efter sin killes mellantider via sms för att hålla koll på när han skulle springa förbi. Jag gjorde detsamma men råkade skriva in fel startnummer. Blev ju helimpad då det visade sig att beräknad målgångstid skulle ligga på 1:20! När vi sedan såg att det var någon som hette Per jag hade fått tiderna på skrattade vi gott åt mitt misstag!

Karins kille Stefan (som också är med i Akele) sprang förbi och gjorde en grym tid på 1:30 och kort därefter kom Fredrik och gjorde tummen upp! Han kom i mål på grymma 1:34:58! Det är pers med 6 minuter! Och då har han ändå haft en vinter med noll löpträning. Den två senaste månaderna har han börjat träna inför Varvet med intervaller med Akele och ett par långpass har hunnits med. Så det här är en GRYM tid sett till hur mycket han har tränat. Det är en grym tid för vilken löpare som helst förresten. Ja ni märker ju kanske att jag lever lite på hans meriter för tillfället. Jag är skadad och kan själv inte glädjas åt egna PB:n.

Anders Kleist som var favorittippad tog hem bronsmedalj! Han kom alltså in som tredje svensk. Många andra från Akele tog personbästa i år eller sprang på fina tider. Jonas x 2 , Björn och Stefan mf.l. Cissi, som är syster till Anders, tror jag inte sprang varvet i år då hon fått äran att springa för landslaget på 10.000 m i Nordic Challenge i Köpenhamn den 19:e maj. Hon kommer dock ställa upp i Vårruset i Norrköping. Hon vann hela faderullan i fjol. Det känns fantastiskt roligt att ha så många duktiga löpare i klubben! Vi har 2 SM-medaljer hittills i år och vi är bara i maj. Jag blir så inspirerad och längtar efter snabba ryck jag med.

Karin och jag köpte en varsin ros till våra hjältar. Sen tog det lite tid att hitta Fredrik, men det löste sig till slut. Nu är vi hemma igen och man kan nästan tro att det jag som sprungit för jag är helt slut!

Nummerlappsuthämtning

Strumpor från GoCoCo på mässan i regnbågens alla färger

Snygg kompression från CEP

Anders Kleist (lilablå dräkt) ligger bra till redan från start

Alltid samma kontrollerade löpning hos coach-Jonas längst fram i bild

Vissa avnjuter utsikten från första parkett indeed

Stefan & naprapat-Karin

Nöjd, glad och nypersad baby!

Mer info kommer upp på Akeles hemsida

Tävling

Tjejvättern 2012!

Cykla cykla cyykla!

I somras skrev jag en artikel om Väderstad centralkonditori i tidningen Östgötamat, och jag blev hemskt sugen på att besöka det här konditoriet i äkta 50-tals anda. Så ett par månader senare åkte Fredrik och jag dit för att äta deras berömda bullar. När vi kom dit upptäckte vi att Tjejvättern pågick för fulla muggar. Och bansträckningen gick precis förbi uteserveringen av konditoriet. Så vi beställde fika och satt och tittade på alla tjejer som swishade förbi. Väldigt roligt och väldigt väldigt inspirerande!

Jag har alltid tyckt om att cykla. Cykel har varit mitt huvudsakliga transportmedel i en herrans massa år. Tyvärr har jag på senare år inte ägt en cykel som lämpar sig att använda för några direkta träningspass. Jag har en gammal grön Monark (en sån man kan fälla ihop) och som bara har två växlar. Jag älskar den cykeln, den rullar lätt och man sitter väldigt bekvämt på den men till landsvägscykling.. Njaae.

Där och då bestämde jag mig iallafall för att jag ville cykla Tjejvättern nästa år.

Sagt och gjort. Igår skickade jag in min anmälan.

Nu ska jag bara köpa en cykel.. :)

Någon som cyklat tjejvättern som kan berätta lite vad jag bör tänka på?

Foto, Livet, Löpning, Tävling

Höstmilen i Kolmårdens vackra skogar

Efter den tidiga morgonen igår hade jag minst sagt svårt att gå upp tidigt idag igen även om det innebar några timmars längre sömn. Fredrik skulle springa Höstmilen och jag följer med som fotograf och supporter.

4-5 mil bort från Linköping, i Kolmården, går starten och vi var där en timme innan. Det var kallt och trots att jag tog den tjockare jackan frös jag. Det var löpare överallt som värmde upp och jag såg flera löpare från Akele.

Starten gick och alla pinnade iväg som en färgglatt band i höstsolen. För solen sken för fulla muggar även om det var lite kallt.

Jag tog bilen och körde drygt en mil bort till målområdet. Hann inte se männens målgång men första bästa kvinna såg jag! Det var Cecilia Kleist från Akele som tog hem segern i år igen. Hon är helt unstoppable den bruden! :) Jag såg några bekanta från Akele springa i mål innan Fredrik kom. Det gick inte så snabbt som det brukar och jag funderade på om det hade hänt något. Skyndade mig fram och gav honom en grattiskram.

Det visade sig att han skadat foten. Han hade varit öm på ett ställe i foten i morse, men som med de flesta småkrämpor försvinner de när man börjar springa så han kände att det inte var någon fara. Tyvärr trampade han på en sten precis under det ömmande området och det hade gjort väldigt ont. Så de sista 5-6 kilometerna hade han fått halta sig fram och försämrade sin sluttid med ungefär 6 minuter. Ändå sprang han in på bättre tid än fjol. Väldigt starkt jobbat! :)

Vi träffade Sven som hade kommit i mål strax efter Fredrik, och kort därefter sprang hans fästmö Gesine i mål. De var värdar för höstfesten i fredags och de berättade den glada nyheten att de förlovat sig efter målgången på Berlin marathon i september. Undrar om det blir ett riktigt löparbröllop?! :)

Vi fick vänta på sjukvårdare ett tag som kunde linda Fredriks fot och då kom en bloggläsare fram till mig. Jag blev väldigt överraskad och glad! Tack snälla du för att du kom fram och hälsade!

Nu är klockan halv tre och jag ska äta frukost. Sötmandel står man sig inte så länge på…