Browsing Category

Tankar

Tankar

Nackdelarna med att vara starkskör

Att vara starkskör (eller högkänslig) är ju så bra på många olika sätt. Vi starksköra har väldigt känsliga känslospröt och upplever starkare känslor än andra “normalkänsliga”. Jag kan känna hur en person mår utan att hen behöver berätta det för mig. Jag känner av stämningar (vilket också är asjobbigt om stämningen är otrygg och jag inte kan lämna rummet) och jag berörs väldigt lätt av olika saker.

Jag orkar inte lika mycket som alla andra

När jag var barn hade jag inte något behov alls av att dra mig undan för att ladda batterierna. Det här är något som kommit i vuxen ålder. I hektiska perioder, som varar längre än några veckor, är jag så trött och jag blir inte utvilad trots mängder med sömn. Det är som att jag inte har någon överlevnadsguide, hur i helskotta lever jag mitt liv? Hur ska jag överleva? Ena stunden är jag stark, andra stunden skör. Ena dagen dynamisk visionär, nästa dag hudlös och bräcklig.

Jag upplever att jag måste ha så stora marginaler i mitt liv. Aldrig boka in fler än två saker per dag, där ibland jobb inkluderat. Eftersom jag jobbar på uppdragsbasis är det svårt för mig att ha två fotojobb per dag plus träffa kompisar eller ha något inbokat på kvällen.

Det här gör att somrarna blir väldigt jobbiga för mig eftersom det är då jag gör 80% av alla mina uppdrag på ett år. Under sommarmånaderna känner jag mig i princip aldrig utvilad och tre somrar i rad har det känts som att jag varit på väg in i väggen. Jag har lovat mig själv att inte ta så många bröllop nästa sommar. Jag hade ett bröllop nästan varje helg i somras och jag var bara ledig på söndagarna.

Sömnen är nyckeln till mitt välmående

Alla fattar ju att man återhämtar sig när man sover, men jag kan liksom fysiskt känna det.. i hjärnan. Jag behöver ofta sova tills jag vaknar av mig själv. Först då är jag 100% återhämtad. Oftast behöver jag sova 9-11 timmar per natt beroende på hur mycket intryck jag fått under dagen.

En högkänslig har högre benägenhet för depression och ångest

Min första depression fick jag vintern 2012/2013. Det utlöstes av att jag inte fick återhämtning under en längre period och av att ha ett understimulerande arbete som låg under min kapacitet under ett par år. Sedan dess har den återkommit i perioder. Min depression är så klurig att jag ibland inte vet om jag är deprimerad eller bara låg för att jag har för lite eller för mycket att göra.

Såhär skrev jag i ett inlägg i februari 2016:

Ibland vet jag inte vad det är för fel på mig. Sedan ett par år tillbaka har jag återkommande depressioner. Inte så illa att jag är konstant ledsen och allt bara är svart, utan mer en känsla av att allt tynger mig. Allt är liksom jobbigt. Det är skitjobbigt att gå upp på morgnarna, att duscha, att sminka sig..

Inte ens träningen är rolig. Jag är precis frisk efter en förkylning och man hade ju kunnat tro att jag skulle flänga iväg till gymmet direkt, men jag har ingen som helst lust alls. Jag var ute och sprang i lördags. Kände ingenting.

Hoppas det vänder snart.

Är du starkskör eller högkänslig?
Vad tycker du är det bästa och sämsta med det?
Tankar

Utan förundran är vi rädda för världen

När jag skulle åka till Seoul själv och vara borta i 10 dagar fick jag för det mesta positiva tillrop. Min frisör var nog den som var mest positiv till det, och det var delvis hon som fick det där sista att tippa över mot att jag faktiskt skulle åka. “Klart du ska åka, så häftigt!” sa hon.

Men så fick jag också kommentarer som “Det skulle jag aaaaldrig göra” eller att jag var lite dum som skulle åka. För hallå! Sydkorea sitter ju faktiskt ihop med Nordkorea och Nordkorea ska man akta sig för.

Jag har tänkt på de här kommentarerna och varför vissa är så rädda för att leva. Som inte vågar gå ut i skogen själva eller den som alltid väljer samma väg till jobbet dag ut och dag in. Jag har så svårt för att förstå varför man inte skulle vilja ta för sig av allt som kommer mot en eller vara nyfiken på vad som finns att upptäcka om jag tar väg B istället för A.

Det ligger något snusförnuftigt och logiskt i att leva ett perfekt tryggt liv. Där man aldrig går utanför sin komfort zon. Det är bekvämt. Och inget farligt eller oväntat kan hända. Men tänk om den här rädslan leder till passivitet? Att rädslan för troll (eller vad man nu är rädd för) i skogen gör att du inte kan ta den där promenaden du skulle behöva för att må bättre och bli piggare? Eller rädslan för att göra bort dig gör att du inte kan leka med ditt barn i lekparken?

När jag drog iväg till Seoul för 1,5 månad sedan var det inte oron att vara helt själv i en annan världsdel som gjorde mig skraj. Det var att missa flyget. För det skulle bli rätt jobbigt. Att jag skulle klara mig själv i ett land som inte är superbra på engelska var jag inte rädd för, för jag visste ju inte innan hur det var. Jag blev nyfiken av att försätta mig i en helt ny outforskad situation och se hur det skulle gå.

Det har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert, sa Pippi Långstrump.

Jag tror att avsaknaden av nyfikenhet och förundran leder till rädsla. Utan nyfikenhet finns ingen drivkraft att ta reda på. Utan förundran är man inte beredd för att ta risker för att förundras ännu en gång.

Tankar

FoMo (fear of missing out)

FoMo – en slags social ångest eller kanske bara ångesten över att gräset kanske är grönare på andra sidan? Å ena sidan förklaras FoMo som rädsla för att gå miste om en roligare social tillställning (än den man just håller på med), å andra sidan känslan av att man tagit “fel” beslut. Man kanske missar en ny erfaranhet, har ångest över det där andra jobbet man inte tackade ja till osv. Helt enkelt för att man kan föreställa sig hur saker kunde varit annorlunda (bättre).

En studie som gjorts på amerikanska ungdomar som varit på läger fick i uppgift att kolla upp sina vänner på sociala medier eller kolla på hemsidor med roliga videoklipp. Det visade sig att den grupp som kollat upp sina vänner via sociala medier upplevde sig ha en sämre upplevelse av lägret än de som kollade på roliga videoklipp. Det förklaras bland annat med att de som ser vad sina vänner har för sig (t ex är på en rolig fest), känner sig exkluderade ur det sociala sammanhanget och man är rädd att få en annan status i kompisgänget när man inte är närvarande.

Jag kan tänka mig att FoMo har funnits i alla tider (även om njutning under vissa århundraden har varit skambelagt och att man därmed haft problem med skam istället för avund), men att sociala medier möjliggör för en ännu mer utbredd ångestproblematik. Du kanske precis har lagt dig i sängen och ska läsa en god bok och du “ska baaara” kolla Facebook en stund först och du ser någon ta ett midnattsdopp nånstans på andra sidan jorden. Din upplevelse av din varma säng och den spännande boken blev lite mindre bra :(  Jag antar att det är därför så många tar en time out från sociala medier. Jag gör det själv ibland.

Vi har också väldigt mycket mer valmöjligheter i stort sett vad vi än gör idag. Det är t ex lättare att känna att man tagit rätt beslut om det bara fanns två yoghurtar i matbutiken att välja på. Alternativen blir då automatiskt a)bra eller b)dålig. Med många alternativ att välja mellan är det svårare att avgöra om du gjort det bästa valet.

För få valmöjligheter är naturligtvis inte bra, men för många kanske är än värre?

Tankar

Hönan och ägget

Visst är det så att den allmänna uppfattningen är att övervikt är ohälsosamt? Men är det själva övervikten (dvs överskottet av fett eller kanske avsaknaden av muskler..) som gör oss sjuka? Eller livsstilen som många överviktiga har? Dvs fel mat, för lite rörelse etc.

Jag tror det handlar om livsstilen. Fast jag vet inte säkert. Jag vet en del personer som är av naturen smala och som kan äta nästan hur mycket som helst och vad som helst utan att bli tjocka. Ser man det rent krasst har jag i många fall en nyttigare livsstil än dom (bortsett från ångest och depression som faktiskt kan förkorta livet). Jag sover massor, tränar flera gånger i veckan, äter inga mediciner, dricker inte alkohol, är sunt nyfiken på livet och jag håller för det mesta vad jag tycker är en bra kosthållning.

Så frågan är om jag egentligen rent fysiskt mår bättre än dom? Kroppen kan ju omöjligt må bra av att äta skräp och aldrig träna bara för att personen i fråga är smal? Sen fattar jag ju att man kan ha en pommes frites-kropp, dvs se smal ut men ha massor av fett på insidan.

Men är det övervikten eller fettprocenten som är boven? Eller kan man få fetmarelaterade sjukdomar trots normal fettprocent för att man t ex har ett för högt blodsocker? Eller kan man inte ha högt blodsocker över tid utan att bli överviktig? Vart går isåfall gränsen vid risk för sjukdom? Vid fetma? Varför drabbar inte det metabola syndromet till synes smala individer? Eller gör det det? Kan en vältränad person med mycket låg fettprocent bli sjuk för att hen äter fel? Jag förstår inteeeeeeee!

Livet, Tankar

Vilken depression har blivit bättre för att man blir smal?

“Den friske önskar sig tusen saker, den sjuke bara en.” Citat okänd. Men de här orden är något jag bär med mig hela tiden. När jag mår dåligt är som som att det mesta ytliga bara försvinner. Jag söker en djupare mening med saker. Söker efter att kunna connecta med människor på riktigt. Vänner som också haft det tufft i livet där vi kan skratta igenkännande tillsammans.

Två andra saker som hjälper mig är att vara ute i naturen och att träna. Låter ju fett klyschigt, men vid mild depression tror jag faktiskt träning hjälper bättre än medicin. Jag åt medicin fram tills för ett år sedan, och jag tror inte det hjälpte mig så mycket faktiskt. Det medicinen tog bort var min förmåga att bli riktigt ledsen. Jag slutade att gråta, den tog bort de här känslorna av att vara förtvivlad. Och det gör jag nästan aldrig idag heller, gråter alltså. Fastän jag slutat med medicinen är det som att det fortfarande sitter kvar.

Det är som att jag bara har ett vått täcke över mig. Jag är inte jätteledsen, men jag är heller inte jätteglad. Jag är mer konstant, som ett sträck. Förvisso får jag ändå små lyckliga stunder i min vardag, t ex om jag är på en vacker plats, umgås med någon som får mig att må bra eller om jag kört skiten ur mig på ett träningspass.

I tisdags var jag på ett pass på Beach Arena som heter RFT (Raw Functional Training) som jag velat testa länge men som bara funnits på schemat på lördagar, och vilka dagar är det jag inte kan under sommaren? Jo, lördagar. Det är då alla gifter sig av nån anledning ;) Iallafall, passet var så in i bängens skoj! I Linköping har vi inte så många ställen att gå till om man vill välta däck, slå med slägga eller lyfta tunga atlasbollar (som atlasstenar men gjorda i gumma fyllda med sand). Men det var precis vad man gjorde på det här passet. Fan vad vi slet!

Jag tycker det är himla skoj att lyfta grejer från marken. Speciellt när det är ett riktigt föremål, som t ex ett traktordäck eller en tung boll. Träningen får ett helt annat syfte då. Friskis & Svettis öppnar t ex snart sin tredje anläggning i stan och jag har hört att de ska ha en farmer’s carrier där. Älsk på den!


I och med att träningen är så viktig för mitt välmående kommer ni förmodligen aldrig se mig smal. När jag mår dåligt har jag heller ingen önskan om att bli det. Det enda jag vill är att må bra.

Och vilken depression har blivit bättre för att man blir smal? Bantning under depression tror jag mer handlar om att få kontroll, att känna att man faktiskt klarar av något fastän man mår dåligt. Innerst inne vet nog de flesta att kroppshyddans utseende inte har något med mental hälsa att göra. Kanske mår du bättre av att äta lite bättre, men den stora skillnaden ligger i träningen.