Browsing Category

Tankar

Högkänslig, Tankar

#jagskiteri

Elin delade en så bra krönika av Ida Östensson idag som jag vill spinna vidare på.

Så jag tänkte jag skulle lista alla saker jag skiter i för att inte bränna ut mig. För som högkänslig är det ofta jag blir överstimulerad och behöver sålla bort saker.

– Jag skiter i att gå upp på ”normala tider”, dvs jag sover till 10-11 för att få den dygnsvilan jag behöver
– Jag skiter oftast i stora sociala tillställningar eftersom det tar mer än ger
– Jag skiter i att ha ett vanligt nio till fem jobb
– Jag skiter (just nu) i att konditionsträna eftersom det lätt blir för mycket träning
– Jag skiter i ekonomin i företaget, låter Fredrik fixa de papper som ska in till min redovisningssnubbe
– Jag skiter i att ta fotouppdrag jag inte tycker är roligt
– Jag skiter ofta i hushållsarbetet och lägger min energi på pyntet

Vad skiter ni i?

Tankar

Nackdelarna med att vara starkskör

Att vara starkskör (eller högkänslig) är ju så bra på många olika sätt. Vi starksköra har väldigt känsliga känslospröt och upplever starkare känslor än andra ”normalkänsliga”. Jag kan känna hur en person mår utan att hen behöver berätta det för mig. Jag känner av stämningar (vilket också är asjobbigt om stämningen är otrygg och jag inte kan lämna rummet) och jag berörs väldigt lätt av olika saker.

Jag orkar inte lika mycket som alla andra

När jag var barn hade jag inte något behov alls av att dra mig undan för att ladda batterierna. Det här är något som kommit i vuxen ålder. I hektiska perioder, som varar längre än några veckor, är jag så trött och jag blir inte utvilad trots mängder med sömn. Det är som att jag inte har någon överlevnadsguide, hur i helskotta lever jag mitt liv? Hur ska jag överleva? Ena stunden är jag stark, andra stunden skör. Ena dagen dynamisk visionär, nästa dag hudlös och bräcklig.

Jag upplever att jag måste ha så stora marginaler i mitt liv. Aldrig boka in fler än två saker per dag, där ibland jobb inkluderat. Eftersom jag jobbar på uppdragsbasis är det svårt för mig att ha två fotojobb per dag plus träffa kompisar eller ha något inbokat på kvällen.

Det här gör att somrarna blir väldigt jobbiga för mig eftersom det är då jag gör 80% av alla mina uppdrag på ett år. Under sommarmånaderna känner jag mig i princip aldrig utvilad och tre somrar i rad har det känts som att jag varit på väg in i väggen. Jag har lovat mig själv att inte ta så många bröllop nästa sommar. Jag hade ett bröllop nästan varje helg i somras och jag var bara ledig på söndagarna.

Sömnen är nyckeln till mitt välmående

Alla fattar ju att man återhämtar sig när man sover, men jag kan liksom fysiskt känna det.. i hjärnan. Jag behöver ofta sova tills jag vaknar av mig själv. Först då är jag 100% återhämtad. Oftast behöver jag sova 9-11 timmar per natt beroende på hur mycket intryck jag fått under dagen.

En högkänslig har högre benägenhet för depression och ångest

Min första depression fick jag vintern 2012/2013. Det utlöstes av att jag inte fick återhämtning under en längre period och av att ha ett understimulerande arbete som låg under min kapacitet under ett par år. Sedan dess har den återkommit i perioder. Min depression är så klurig att jag ibland inte vet om jag är deprimerad eller bara låg för att jag har för lite eller för mycket att göra.

Såhär skrev jag i ett inlägg i februari 2016:

Ibland vet jag inte vad det är för fel på mig. Sedan ett par år tillbaka har jag återkommande depressioner. Inte så illa att jag är konstant ledsen och allt bara är svart, utan mer en känsla av att allt tynger mig. Allt är liksom jobbigt. Det är skitjobbigt att gå upp på morgnarna, att duscha, att sminka sig..

Inte ens träningen är rolig. Jag är precis frisk efter en förkylning och man hade ju kunnat tro att jag skulle flänga iväg till gymmet direkt, men jag har ingen som helst lust alls. Jag var ute och sprang i lördags. Kände ingenting.

Hoppas det vänder snart.

Är du starkskör eller högkänslig?
Vad tycker du är det bästa och sämsta med det?
Tankar

Utan förundran är vi rädda för världen

När jag skulle åka till Seoul själv och vara borta i 10 dagar fick jag för det mesta positiva tillrop. Min frisör var nog den som var mest positiv till det, och det var delvis hon som fick det där sista att tippa över mot att jag faktiskt skulle åka. ”Klart du ska åka, så häftigt!” sa hon.

Men så fick jag också kommentarer som ”Det skulle jag aaaaldrig göra” eller att jag var lite dum som skulle åka. För hallå! Sydkorea sitter ju faktiskt ihop med Nordkorea och Nordkorea ska man akta sig för.

Jag har tänkt på de här kommentarerna och varför vissa är så rädda för att leva. Som inte vågar gå ut i skogen själva eller den som alltid väljer samma väg till jobbet dag ut och dag in. Jag har så svårt för att förstå varför man inte skulle vilja ta för sig av allt som kommer mot en eller vara nyfiken på vad som finns att upptäcka om jag tar väg B istället för A.

Det ligger något snusförnuftigt och logiskt i att leva ett perfekt tryggt liv. Där man aldrig går utanför sin komfort zon. Det är bekvämt. Och inget farligt eller oväntat kan hända. Men tänk om den här rädslan leder till passivitet? Att rädslan för troll (eller vad man nu är rädd för) i skogen gör att du inte kan ta den där promenaden du skulle behöva för att må bättre och bli piggare? Eller rädslan för att göra bort dig gör att du inte kan leka med ditt barn i lekparken?

När jag drog iväg till Seoul för 1,5 månad sedan var det inte oron att vara helt själv i en annan världsdel som gjorde mig skraj. Det var att missa flyget. För det skulle bli rätt jobbigt. Att jag skulle klara mig själv i ett land som inte är superbra på engelska var jag inte rädd för, för jag visste ju inte innan hur det var. Jag blev nyfiken av att försätta mig i en helt ny outforskad situation och se hur det skulle gå.

Det har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert, sa Pippi Långstrump.

Jag tror att avsaknaden av nyfikenhet och förundran leder till rädsla. Utan nyfikenhet finns ingen drivkraft att ta reda på. Utan förundran är man inte beredd för att ta risker för att förundras ännu en gång.