Browsing Category

Cykelkraschen 2014

Cykel, Cykelkraschen 2014

Fjällturen 2019

Samma sommar som jag kraschade på MTB:n på ett cykelläger och bröt mig på en massa ställen var jag anmäld till Fjällturen 34 km. Jag valde att köra och fega mig runt. Jag hade läkt men jag var rädd för att cykla på vägar som var allt annat än platt asfalt.

Jag var så skakad av kraschen att jag minns att jag inte ens vågade åka igenom några vattenpölar just efter start. Jag visste ju inte hur djupa pölarna var och det låg bräder över dom som man kunde cykla på som indikerade att det skulle vara djupt. Resten av loppet gick ganska fint. Jag hade inte ont men jag hade blivit feg och gick av cykeln där jag inte vågade.

Tyvärr var det hiskeligt varmt den dagen och värmen blandat med en massa höjdmeter gjorde att det bitvis var väldigt tufft. Jag hade ju varit sängliggandes i flera veckor för att de ben jag brutit skulle läka och min kondition var sämst. Ni kan läsa mitt inlägg från loppet här.

Nu börjar Fredrik och jag prata om att köra loppet igen, bara för att se hur det är med lite bättre kondis och lite mera mod. Och det skulle vara fantastiskt att göra det typ nästa sommar! För det är det vackraste loppet jag cyklat, se bara på filmen som Fredrik spelade in när han körde fulla sträckan på 58km:

Cykelkraschen 2014

Knäckt ryggen

IMG_5846

Min rygg gör ont. Ganska ofta. Det är musklerna runt kotkompressionen som gör ont. Idag var jag på Kiropraktorhuset och knäckte ryggen och nacken. Jag var stel och kiropraktorn ung och lite snygg.

I den här gula byggnaden ligger Kiropraktorhuset. Och jag blev knäckt i rummet där persiennerna är neddragna. Kinky.

Han som knäckte mig heter David och jag hade för liten BH för mitt eget bästa. Tänk er att ni ska ligga på en brits på mage, rygg och på sidan och hela tiden känna hur boobsen vill hoppa ut.

Ska tillbaka om en vecka igen. Då med en bättre BH.

ryggrad-fran-vanster

Cykelkraschen 2014

Ett år efter cykelkraschen

Några bilder från sjukhuset i Hallsberg dit jag åkte med ambulans iförd nackkrage och med morfin i slutet av maj i fjol. När jag låg stilla i sjukhussängen hade jag väldigt lite smärta, det värsta var när sjuksystrarna skulle vända på mig eller när jag skulle resa mig. En kompressionsfraktur i en ryggkota, brutet revben och nyckelben hade jag lyckats med.

Jag fick hjälp med allt förutom att äta. Fredrik kunde tack och lov jobba hemifrån så han var hemma de första veckorna tills jag kunde ta mig ur sängen själv. Det var en stor seger när jag väl kunde det.

På flera månader fick jag inte lov att böja eller belasta ryggen. I slutet av september beräknades jag vara hel, dock hade jag ont i ryggen betydligt längre efteråt. Blev snabbt trött av att t ex gå på stan. Fick ofta sätta mig på en bänk eller till och med lägga mig när det var som värst.

Idag har jag så gott som ingen värk kvar och det glädjer mig :)

image

Skärmavbild 2015-06-24 kl. 01.07.30

Cykelkraschen 2014, Löpning

Funktionärsmiddag & löpning

Höstdeppen har smugit sig på här.. eller redan för flera veckor sedan egentligen, men det kanske är först nu ni läsare märker av det ty uppdateringarna på bloggen är få. Alltså, jag är inte ens sugen på att cykla. How crazy is that?!

Nu i veckan började jag på allvar med bostadsfotograferingen igen efter att ha testat på ett par veckor. Och nu när jag haft fler hus och lägenheter att fota har smärtorna i ryggen kommit som ett brev på posten. Jag har inte ont på samma sätt som tidigare riktigt, utan den smärtar mer för att den är trött. Det sliter att ha ont.

Men vad har hänt annars då? I tisdags var jag på middag/funktionärsmöte med ett gäng Friskis & Svettis-funktionärer. Tanken är att jag ska hjälpa till med nyhetsbrevet som skickas ut varje månad. Prova grejer, kanske skriva och definitivt fota. Skoj!

I onsdags var jag ute och sprang tillsammans med Klassiker-Carro (för hon har gjort en svensk klassiker i år gaddamit), runt ån. Hade på mig mina nya leg-sleeves jag fått av Craft och de satt som en smäck! Himla smart grej det där faktiskt. Det var härligt att springa av sig lite även om benhinnorna protesterade. Måste verkligen ha nya löparskor. Mina Nike Free (som jag älskar och köpte i Berlin för ett par år sedan) känns “klappriga” och liksom sladdriga.

Jag var faktiskt på Löplabbet för några dagar sedan och provade Hoka (ni vet dom där löparskorna med sjukt tjock sula). Har ju totaldissat Hoka innan utan egentligen ha provat dem..

Jag fick rova två modeller och testa att springa på löpband. Ett fint steg hade jag tydligen och landar på fram/mittfoten. Jag har testat det mesta mot mina benhinnebesvär men aldrig ett par riktigt dämpade skor, så jag tar mig en funderare! En annan grej som killen i butiken tipsade om var kinesiologytape. Eftersom jag har låga fotvalv kan det vara värt att “tejpa upp” fotvalven med sådan tejp.

Löpning är ju världens enklaste sport och jag saknar den. Höst/vinter är ju “min” springperiod och har varit det sedan jag började kuta för fem-sex år sedan. Jag har avverkat flera Blodomlopp, diverse smålopp runt om i länet och även sprungit Göteborgsvarvet.

bild-3

bild 4-2

bild 5

Imorrn är det 40-årsfest! Untz untz untz!

Cykelkraschen 2014

Smärtfri efter snart fyra månader

För snart fyra månader sedan var jag med om en krasch på min mtb. Det känns länge sedan, så avlägset. För de senaste dagarna har jag varit helt smärtfri och har sluppit ta några smärtstillande tabletter.

När jag berättar för folk vad jag varit med om har jag lite svårt för att prata om det som något hemskt, jag viftar mest förbi det. Av osäkerhet hur mottagaren ska reagera tror jag. Fast jag vet hur rädd och ledsen jag var när jag låg där på backen precis efter kraschen. Hur ont jag hade och hur svårt det var att andas. Jag minns hur jag flög över styret, hur jag slog i backen och hur jag tappade andan och att det tog flera sekunder (som kändes som en evighet) innan jag fick luft att börja skrika. Och hur många tårar som rann längs kinderna när läkaren hade tittat på röntgenplåtarna och berättade att jag var bruten på tre ställen.

Jag låg på lasarettet i Lindesberg då olyckan inträffade i Nora norr om Örebro. Där var jag i fyra dagar och behövde ha hjälp med allt förutom att äta själv. När jag kom hem jobbade Fredrik hemifrån i två veckor då jag behövde hjälp med att gå på toaletten, att ta mig i och ur sängen etc. När jag tänker tillbaka på den perioden känns det fantastiskt hur kroppen läker och att jag nu faktiskt kan göra allt jag vill.

Jag tittar på serien En andra chans – men till vilket pris på SVT som handlar om fyra människor vars liv helt kastas om efter de varit med om en olycka. Tre av personerna man får följa är förlamade från midjan och neråt, och en ung kille är förlamad från hakan och neråt och måste andas med hjälp av respirator. Det får mig att tänka på hur skört livet är och jag är så oändligt tacksam över att det ändå gick så pass bra för mig ändå. Jag var en hårsmån från att bryta nacken. Jag undrar hur det hade gått då..

Om drygt tre veckor ska min rygg vara läkt och jag kan så smått börja belasta den igen. Det innebär bland annat att jag kan börja med styrketräning. Jag längtar!