Cykel, Tankar

Back to basics – det ska ju va kul!

Först tänkte jag att det här inlägget skulle handla om fördelar och nackdelar med spd och flats. Tankarna spinnade loss i huvudet och den ena tanken ledde till den andra och jag insåg att det handlade om något större. Men vi tar det från början.

Om man “ska” köra med spd (clips, man sitter fast i pedalerna) eller flats (platta pedaler, som på en vanlig cykel – man sitter inte fast) kanske inte är någon jätte-issue egentligen, men jag har ändå lite tankar som jag vill dela med er. Var och en gör såklart som man själv vill :) Och listorna nedan handlar såklart om mtb, och det är mina erfarenheter och åsikter.

För att förtydliga lite så kanske jag ska nämna att jag började köra med flats när jag skaffade min mtb för två år sedan. Ett år senare bytte jag till spd och tyckte det var “the shit” (för jag fick ju starkare ben!), och nu är jag tillbaka till flats igen. Så jag har provat båda.

SPD
Bra rundtramp. Det går att nyttja hela trampet, alltså inte bara att pressa ner pedalerna utan också dra dem uppåt eftersom man sitter fast i pedalen.
Starkare ben. SPD hjälper till att få starkare ben när det går uppför tack vare rundtrampet. Jag klarar backar som jag normalt sett kanske fått gå uppför utan SPD.
Jag sitter fast. Det gör mig mindre riskbenägen vilket har gjort att jag stagnerat i åkningen.
Jag sitter fast. Att “hoppa upp” på cykeln och trampa vidare om jag klickar ur mig i ett tekniskt parti eller en uppförsbacke är svårt och jag får mindre “flow” i åkningen.

FLATS
Frihet. Det känns som när man var barn och cyklade runt på BMX:en på farfars gata. Man slängde benet över sadeln och stack iväg. Spontant, fritt och lätt!
Jag vågar mer. Alltså utvecklas jag. Jag vågar ligga på mer i stökiga nedförsbackar, i kurvorna, ja nästan överallt faktiskt. Det har resulterat i att jag kraschat fler gånger på två veckor än hela förra året.
Det är kul och okomplicerat! Det känns inte som att jag tränar när jag cyklar, det känns mer som ett äventyr. Med flats känns cyklingen lattjo, med SPD känns det seriöst. Och seriöst kan lätt bli en glädjedödare för mig.

Det här med kul är någonting jag vill utveckla, för det betyder ganska mycket för mig. Jag jämför mig gärna med andra och vill vara lika snabb och stark. Det är bra ibland och dåligt ibland. Ibland blir det en morot att ta i lite extra, men ibland skapar det också ångest och en osund inställning till träningen.

At the end of the day så handlar ju inte träningen om vem som var “bäst” (om man nu inte råkar vara elitidrottare, men då läser du förmodligen inte min blogg). At the end of the day så handlar det om hur roligt jag hade det. Vad lärde jag mig på vägen, vad upplevde jag, vem upplevde jag det med och hur kändes det? Jag kan vara långsammast i skogen men jag kan oftast ändå avsluta en runda med att känna mig helt jäkla grym. För att jag har haft kul.

Så, seriöst. När hade du kul på ett träningspass senast? Idag? Igår? Bra! Fortsätt så :) Om det var mer än en månad sedan kanske det är dags att tagga ner och släppa loss och bara ha jäkligt kul istället för att jaga minuter på milen?

DSC01266c

Previous Post Next Post

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.